Labuan Bajo, Flores
(19/6-13) När jag skulle gå ombord på planet på Ngurah Rai airport på Bali så ser jag att det är den beryktade kinesisktillverkade MA-60 som jag skall hoppa in i. Två krascher råkade denna plantyp ut för den 10 juni 2013. En i Burma och en här i Indonesien på västtimor. Inget vidare för mig med flygrädsla.
Flygningen gick bra och var faktiskt en av de bättre jag gjort den sista tiden. Flyget var försenat en timme och jag tror det var det enda flyget som var försenat under de timmar jag var på flygplatsen. Det visade sig att jag skulle få annat att oroa mig för efter landning. När alla fått sina väskor blev jag utan. Planet tar 60 passagerare så det är rätt patetiskt att man inte lyckats lasta mitt bagage rätt. Nu står jag utan allt jag hade med mig. Alla kläder, mina skor, snorkelmask laddare till mobiltelefon och kamera. Kameraladdaren kommer jag att sakna mest. När batteriet är slut är det slutfotat.
Kuta, Bali (andra gången denna resa)
(13/6-13) Tillbaka i Kuta på Bali efter en nästan problemfri flygning från Timor-Leste. Vid landning så cirklar planet extremt länge ovanför flygplatsen, och till slut säger piloten att vi har könummer 12 för att få landa. Det är första gången jag hör någon som nämner könumret inför landning och då har jag flugit några gånger. Detta verkar ha gjort en del passagerare nervösa och till slut blev även jag lite stressad över situationen. Landningen kom efter en stund och folk dorg en lättnads suck igen. Inne i flygplatsen såg köerna med västerlänningar i immigrationen nästan ut som i Bangkok. Här går det väldigt fort med immigrationen så köerna ser värre ut än dom är. Dock kommer den stora turistinvasionen nästa månad. Efter att jag passerat immigrationen och skall hämta bagaget börjar det strula rejält. Min flight Merpati MZ8490 dyker först upp vid ett bagageband tillsammans med ett flyg från Malaysia. När jag väntat en halvtimme försvinner plötsligt mitt flyg från skärmen! Då blir jag rätt ordentligt irriterad och börjar skälla lite på en av de anställda som står bredvid bandet. Plötsligt står en annan indones med mitt bagage framför sig. Jag förklarar att det är mitt och han har bricka att han också är anställd på flygplatsen. Då blir jag ännu mer sur och ifrågasätter var han fått mitt bagage ifrån. Jag får ingen förklaring på det. Då vill han ha min bagagetagg som jag inte ens har någon. Efter en bra stund lyckas jag övertala honom att ge mig bagaget. Lite småskumt kan jag tycka. Är nu alldeles för trött och hungrig för att hesta upp mig något mer. Klockan är nu 17.00 Balitid och jag åt frukost vid 9-tiden och har nästan inte ätit sedan dess! Jag går ut genom flygplatsen och ignorerar alla touts som undrar om jag skall ha taxi. När jag kom hit från Sverige betalade jag 150 000 Rupiah till Poppies, vilket nästan kan kallas en scam. Men är ändå inte mer än ca 100 kr. Då anlände jag nästan mitt i natten då det är lite högre taxa. Sedan hade jag inte orkat göra läxan. Ut till flygplatsen betalade jag 70 000 Rupiah när jag skulle till Östtimor. Idag betalade jag 20 000 Rupiah! Helt galna skillnader. Nu gjorde jag som på den gamla goda tiden. När man kommer ut från flygplatsen är det bara att flagga en bluebird taxi som är det bolag man kan lita på. Dom kör alltid med taxameter. Det är bara några få kilometrar från flygplatsen till Kuta, så mer än 20-30 000 Rupiah skall man inte betala.
Den här gången hade jag inget hotell bokat så jag bestämmer mig för att låta taxin släppa av mig vid gang Sorga som är en liten sidogränd till Poppies 1. En riktig mysig gränd som ligger perfekt belägen. Jag kollar några ställen och alla har rum till bra priser. Bestämmer mig för Suji Bungalow som är klockrent med en stor innergård och jättemysigt och lugnt. 300 000 Rupiah (ganska precis 200 kr) per natt. Jag har till och med ett stort badkar på rummet och en stor swimmingpool i trädgården. För att inte tala om varmvatten och aircondition! jag bokade fyra nätter direkt. Nu är det dags att vila upp sig inför nya äventyr!
Suji Bungalowm Kuta beach Bali. Jag bor på övre våningen (se översta bilden). Verkligen en stor och härlig trädgård och en underbar veranda att sitta ute och slappa vid. Vill man sola utan att behöva gå ner till stranden så kan man ligga vid poolen som är välskött.
(14/6-13) Idag har det varit en lugn dag. Jag har bara flanerat runt längs gränderna i Kuta samt legat vid poolen ett par timmar efter lunch. Tänkte fixa lite bränna så jag är redo för eventuell surf.
Annars är allt sig likt här. På kvällarna hör man varje meter "young girl?", "mushroom?", "transport?", "change money?". Det ironiska med detta är de hårda straffen för framför allt droger. På stranden ser man västerländska tjejer med Kuta cowboys precis som förr i tiden. På tal om att växla pengar. Jag har ett antal 100 dollar-sedlar kvar sedan resan till Östtimor. Igår gick jag för att växla en och jag hade ungefärlig koll på att kursen just nu ligger mellan 9800 -10 000 Rupiah per dollar. Senaste dagarna har Rupiah:n försvagats kraftigt och legat över 10 000-strecket några gånger. I alla fall så växlar jag hos en kille med en affär på Poppies 1 och han har kursen 10190 Rupiah per dollar. Han räknar upp 1 019 000 Rupiah framför mig och ber mig räkna. Jag räknar och ser att det stämmer. Det är ganska sent och jag är rätt så trött jag gör misstaget som jag varnat andra för i över 20 års tid. Jag låter honom räkna sedlarna en sista gång innan han ger dom till mig. Detta är en klassiker. Jag får tillbaka sedelbunten som nu innehåller 619 000 Rupiah! Som tur är så vaknar jag upp efter att ha gått ett par hundra meter därifrån. Stannar och upptäcker bluffen. Jag vänder om direkt och har ett bra trumfkort på hand. Killen kan inte fly, då han har en affär och växlingsverksamhet mitt på självaste Poppies 1. När jag kommer in i affären igen säger jag bara leende till honom: "Good try, but don't ruin your business opportunities here on Poppies 1. Why do you bullshit people like this? Give me back my 400 000 Rupiah now and I will forget this." Killen ser dyster och skraj ut hela tiden och plockar ganska snabbt fram 400 000 Rupiah som jag bara tar direkt och går ut därifrån. Det komiska i det hela är att jag tillåt honom räkna sist. Det är totalt idiotiskt. Är man trött och less så är det enklare att åka på sånt här, men jag är lite för garvad för att gå på det. Det är också väldigt länge sedan jag växlade pengar på resa på det här viset, då man oftast tar med sig lite växlat från Sverige och använder kort i automater resten. Slutet blev i alla fall gott, och lite roligt är det att det hände mig.
Jag kom precis från stranden där det nog var tusentals människor från Java, vilket gjorde att det såg ut att vara relativt få västerlänningar. Det bor ju bara runt 135 miljoner på världens mest befolkade ö väster om Bali så det finns lite potential för veckoturism därifrån till Bali. Jag känner igen fenomenet sedan mina tidigare besök hit. För det mesta är det skolungdomar som kommer över och vill titta på västerlänningar framför allt.
Vädret både igår och idag har varit fantastiskt. Helklart hela tiden.
Det är fredag kväll och man kan ta på stämningen. Stjärnklart ute, samt folk som uppenbarligen har tagit droger. Själv har jag aldrig varit intresserad av det, alkohol är nog för mig. Det verkar som att folk hamnar i någon form av trance här. En del till och med utan stimulanser. Man dras med på något sätt. Plus att alla är väldigt bra att ha att göra med. Happy hour från 12 am till 3 am är något nytt för mig. Aldrig sett förut. Här på Kuta innebär det att allting du beställer ramlar in dubbelt!
(15/6-13) Idag har det inte hänt speciellt mycket. Bara tagit det lugnt. Var ner till stranden bara en kort sväng, inte så mycket vågor idag. Vädret har varit mulet med regn lite nu och då hela dagen. Under efter middag kväll har jag varit på shoppingcentret Beachwalk som bara varit öppet sedan ett år tillbaka. Det är så man knappt tror att man är på Bali längre när man går omkring bland affärerna. Shoppingcentret är byggt längs en sträcka av Kuta beach road som jag var relativt obebyggd innan.
(16/6-13) Att stanna mer än fyra nätter på Kuta känns onödigt. Jag bor här på grund av två saker. Det första är att det är enkelt att ta sig hit från flygplatsen, det andra är att det var kul att se hur Kuta förändrats de senaste 13 åren som gått sedan jag var här sist. Imorgon flyttar jag nog till Sanur, som jag aldrig testat att bo på. Jag har faktiskt aldrig bott på någon annan plats på Bali än Kuta. Surfar man inte så finns det finare stränder än Kuta. På förmiddagen har jag kollat flyg till Flores, men det ser mörkt ut de närmsta dagarna. Utsålt till både Labuan Bajo och Ende, som är de platser jag kan tänka mig att åka till. Jag måste hitta något bra redan idag för att spara tid. Det finns ju andra ställen som kan tänkas vara intressant i detta enorma land, som till exempel Sulawesi. Jag planerar att ta mig till Lombok också eventuellt. Just nu är det lite spännande och helt öppet vad jag tar vägen imorgon!
(17/6-13) Jag blir kvar här i Kuta tills på onsdag. Efter att ha scannat runt på resebyråer igår eftermiddag så gav jag till slut upp. Kollade både flyg till Flores samt båt till Gili Trawangan. Man blir bara förvirrad ju mer man har att göra med folk här, det är olika priser överallt. Flyg till Flores verkade vara fullt resten av veckan. Förutom flyg till Labuan Bajo och Ende kollade jag även flyg till Maumere som ligger öster om Ende på Flores. Det verkade också fullt.
För att råda bot på mina problem med att få tag i flyg till Flores tog jag till den sista åtgärden. Nu fick det bära eller brista. Gick upp hyfsat tidigt imorse och tog taxi ut till flygplatsen. Hittade efter en stund Merpatis biljettkontor och lyckades få en plats på ett flyg till Labuan Bajo på onsdag! Det är porten till Komodo och Rinca. Enligt han som sålde biljetten så brukar en enkel från bali till Labuan Bajo ligga på runt 800 000 Rupiah. Jag fick betala 1 400 000 (ca 980 kr). Eftersom jag förmodligen bara kommer att åka till Komodo en gång i mitt liv så är priset relativt ointressant. Är otroligt glad att jag kom över biljetten. Tiden börjar bli knapp nu. Jag får se om jag efter Komodo-äventyret kommer att åka österut längs Flores och även kolla in den andra höjdpunkten på ön, Kelimutu.
(18/6-13) Börjar bli rätt less på Kuta nu. Tanken var att stanna fyra nätter här men det blev sex. Det var skönt att få vila upp sig lite, men nu räcker det. Lägger av med malariatabletterna imorgon. Jag är glad att jag har en biljett till Labuan Bajo imorgon. Jag har höga förväntningar på Komodo och Flores. Just nu har jag ingen plan för hur jag ska ta mig tillbaka till Bali. Det blir att försöka klämma in Lombok också med Gili-öarna innan. Det är möjligt att jag kommer att hyra motorcykel på Flores. Huvudvägen genom ön från väst till öst mäter drygt 700 km så det är inga små sträckor. Mellan Flores och Lombok ligger ön Sumbawa som också är ganska avlång.
Här i Kuta är det ofattbart många västerlänningar, och särskilt ungdomar som kör runt som galningar på motorcykel. Något jag aldrig skulle göra. Trafiken är massiv här och olyckor händer ofta. De hjälmar som används ibland skyddar inte mot mycket annat solbränna.
Jag kan notera att många som jobbar i turistindustrin här i Kuta anser att de kan be folk dra åt helvete utan anledning. Dom är riktigt bortskämda efter senaste årens kraftiga uppgång i turismen. Två gånger idag har jag gått förbi försäljare som sagt "fuck off" till mig. Orsaken är att jag bara gick förbi utan att köpa något enligt den ena av dem, vilket han sa när jag vände om och frågade honom vad jag gjort för fel. Detta var i korsningen mellan Legian Street och Poppies 1. När jag ifrågasatte hans agerande blev han ännu mer aggressiv, då gick jag vidare. Den andra inträffade längs Legian street. Jag har mycket svårt att förstå dem eller känna sympati med någon av dessa, då de bara har mer och mer turister för varje år. De verkar redan ha glömt hur det var efter senaste vågen av bomber år 2005.
För övrigt så gissar jag på att det blir oroligt i landet efter regeringens beslut att höja literpriset på bensin med 44%. Minskning av subventionerna. Priserna har stått stilla sedan 2008.
Dili, Timor-Leste (andra gången denna resa)
(11/6-13) Det har varit en hemsk dag idag. På måndagskvällen blev jag plötsligt dålig med hosta och kraftig huvudvärk. Under natten har jag vaknat ett antal gånger av att jag svettats och frusit om vartannat. Jag har haft lättare feber. Men huvudvärken är av det kraftigare slaget. Varenda gång jag varit uppe har det spöregnat ute. När jag går upp för frukost spöregnar det fortfarande. Under frukosten fattar jag beslutet att jag inte kan fortsätta så här. Jag avbyter mina planer om att ta mig till Tutuala. Ett sista erbjudande hann jag få av en som ville köra mig på motorcykel i spöregnet 30 km till Tutuala för 100 USD! En viss hänsyn måste tas till att jag kan ha åkt på något annat än en vanlig förkylning eller influensa måste tas med. Möjliga sjukdomar är Dengue fever och malaria. Ingenting man leker med. Blir man sjuk så pass långt ifrån civilisationen är det bara att acceptera faktum. Vädret plus mitt hälsotillstånd gör att jag tar det mycket tråkiga beslutet att ta en buss tillbaka till Dili.
Bussresan skulle visa sig bli bland de värsta jag varit med om. Sju timmar på vägar som knappt är farbara och halvt medvetslös under hela tiden. Mina medpassagerare fick till slut säga till chauffören att stanna så att de kunde köpa vatten åt mig. 7 timmar utan mat och en halvliter vatten. När jag kom fram till Dili så stannar bussen som tur är rätt nära mitt hotell, ett hotell som jag tittat ut förra gången jag var här som heter Rocella. Kostar 40 USD per natt och är bättre valuta för pengarna än Venture som jag bodde på sist.
Efter incheckning på hotellet runt 15.30 så snabbar jag mig bort till min favoritrestaurang här i Dili där dom har mat av kanonkvalité för mellan 2 och 5 USD. Efter maten går jag direkt till resebyrån och bokar om så att jag lämnar Timor-Leste i övermorgon, torsdag den 13 juni. Tjejen var så snäll när jag berättade vad som hänt att jag fick ändra datum för flygbiljetten utan extra kostnad. Det skulle ha kostat 20 USD.
Man kan se den här resan till Timor-Leste som ett halvt misslyckande. Jag har missat de viktigaste målen med resan.
1. Tutuala beach med Jaco island alldeles utanför. Världsklass korallrev.
2. Atauru island. Världsklass korallrev.
3. Mt Ramelau. Timor-Lestes högsta berg.
Alltihop är mycket trist men jag har ändå fått ut mycket av resan trots det här. Det är första gången under resa jag måste ställa in så här mycket på grund av sjukdom. Vädret har varit mycket besvärligt hela tiden och lokalbefolkningen är lika förvånade som mig.
(12/6-13) Jag gick och la mig runt 21-tiden igår kväll. Dramatisk huvudvärk trots ett par omgångar med 500 mg Alvedon med fyra timmars mellanrum. Vaknade runt 8-tiden och känner mig faktiskt lite bättre, nu nyser jag oavbrutet, vilket ger mig en liten förhoppning att det är vanlig förkylning jag åkt på. Hosta och huvudvärk kvarstår. Jag har blivit lite myggbiten under resan trots alla möjliga försiktighetsåtgärder. DEET på öppen hud på kvällarna, sovit under myggnät om det inte varit aircondition med myggnät runt fönstren. Mer än så går det inte att göra. Just nu är jag mest lättad över att vara tillbaka i Dili. Mentalt känner jag mig väldigt stark. Det visade sig att jag inte drabbades av panik, inte ens när jag började frysa av och till. Ett av de viktigaste symptomen på malaria. Man kan inte dock inte självdiagnosticera malaria, utan endast ett blodprov kan avslöja om man har det eller inte. Evakuering lär hur som helst krävas om man blir drabbad
Ironiskt nog så är vädret på topp just nu. Det är fullständigt helklart väder. Det verkar som att jag borde anlänt till Dili den här veckan istället för förra!
Under eftermiddagen och dagen blev jag extremt snorig. När jag gick på stan så fullständigt rann det ur nästan oavbrutet. Väldigt irriterande men ironiskt nog en extrem lättnad! Det verkar mer och mer som att jag råkat ut på en influensa. Men som sagt, självdiagnos är extremt farligt i en sådan här situation. Det blir till att ladda om batterierna på Bali nu och sedan får jag se vad jag gör. Till middag blev det att fira att Timor-Leste blev mitt 35:e land och samtidigt det sista jag hade att åka till i sydostasien! En stor Bintang och en seafood pizza för 18 USD på One More Bar. Svenska priser i ett världens allra fattigaste länder! En säkerhetsvakt jag lärt känna här i Dili tjänar 115 USD i månaden och äter bara en måltid om dagen trots att han jobbar 12 timmar per dag sex dagar i veckan! FN-personal med höga löner samt att det mesta måste importeras är förklaringen till priser på den här nivån. Men nu när FN dragit sig ur så är det allt svårare att ta ut såna här priser.
Timor-Leste står inför enorma utmaningar. Nummer ett är att bukt med den extrema fattigdomen. Som jag ser det måste eventuella oljeinkomster användas till vägar och infrastruktur. Vägarna är tydligen mycket sämre i landet nu än för fem år sedan.Nästa steg på att göra listan borde vara bättre utbildningsmöjligheter, samt att införa engelska i skolan istället för portugisiska som verkar helt idiotiskt att ha som ett nationellt språk.
